Tonårskinn och fuskchampagne
Lasse Lindhs låtar kan man må bra av - jag mår bra av dem. Tack Luuk som lät honom var med i årets upplaga av melodifestivalen så att jag fick syn på honom.
Anywej, dagens inlägg skall inte handla om mina musikaliska njutningsmelodier utan åt det bisarra kommunikationssättet som underhåller flertalet människor världen över. Jag pratar om den community som gått mig på nerverna då jag insett att jag har mer vänner på nätet än i verkligheten. Jag pratar om det fruktansvärdaste i raden efter Lunarstorm, Nattstad och Efterfesten. Jag pratar om Facebook.
Snälla låt mig vara. Jag får i genomsnitt sex mejl var tredje sekund från skithemsidan och det är inte bara min inkorg som sprängs utan även mitt ynka lilla så kallade tålamod! Jag hatar facebook!
Trots detta gick jag in idag, då mejlen fick mig att tappa fattningen. Oj då jag fick visst två vänner till...nämen oj..det var viktigt för världsorningen. För det är ju vberkligen inte så att jag redan är kompis med dessa människorna i verkligheten och nödvändigtvis måste representera vår vänskapå på en hemsida vars medlemmar till slut tävlar i antalet vänner. Usch och fy...jag behöver inte få det bekraftat på internet att jag är ensam och utstött. det reala livet räcker gott och väl.
Facebook - skit ner dej.
Igår var jag även kulturell då jag åt vegetarisk suchi som smakade skit. emma var också här och efter ett tag kom Mikael och åt upp de resterande bitarna som jag ansåg smaka gummi. Sedan var jag händig. Plugghäst somjag är eller whatever har jag införskaffat mig ett grymt fint och äggformat skrivbord som jag satt och skruvade ihop med pappas vakande öga. Hans kommentar; "Vid sånna här tillfällen skulle vanliga fäder ta över!" menade han nog att mitt hanterande av borrmaskinen såg mycket oroande. Men han poängterade samtidigt att han inte skulle hjälpa till (utan endast titta på) då jag måste lära mig att sätta ihop Ikea möbler inför min kommande flytt (ja, han vill bli av med mej). Så där satt jag, på golvet, och nynnade "Jag hammrar och spikar jag bygger en bil jag sågar och sågar och drar med min fil" som var min favvosång på dagens (delad etta med blinka lilla stjärna) hela kvällen. Stolt kunde jag sedan somna över att inte ha skruvat fel och att jag iallafall satt ihop 3 % av skrivbordet själv.
Dagens reaktion på att Ikea skaparen Ingvar Kamprad inte längre är rikast i världen utan bara ligger på fjärdfeplats; "Ja, han börjar bli lite småfattig."
Take care, if you dare!
Puss, er Idapida
Anywej, dagens inlägg skall inte handla om mina musikaliska njutningsmelodier utan åt det bisarra kommunikationssättet som underhåller flertalet människor världen över. Jag pratar om den community som gått mig på nerverna då jag insett att jag har mer vänner på nätet än i verkligheten. Jag pratar om det fruktansvärdaste i raden efter Lunarstorm, Nattstad och Efterfesten. Jag pratar om Facebook.
Snälla låt mig vara. Jag får i genomsnitt sex mejl var tredje sekund från skithemsidan och det är inte bara min inkorg som sprängs utan även mitt ynka lilla så kallade tålamod! Jag hatar facebook!
Trots detta gick jag in idag, då mejlen fick mig att tappa fattningen. Oj då jag fick visst två vänner till...nämen oj..det var viktigt för världsorningen. För det är ju vberkligen inte så att jag redan är kompis med dessa människorna i verkligheten och nödvändigtvis måste representera vår vänskapå på en hemsida vars medlemmar till slut tävlar i antalet vänner. Usch och fy...jag behöver inte få det bekraftat på internet att jag är ensam och utstött. det reala livet räcker gott och väl.
Facebook - skit ner dej.
Igår var jag även kulturell då jag åt vegetarisk suchi som smakade skit. emma var också här och efter ett tag kom Mikael och åt upp de resterande bitarna som jag ansåg smaka gummi. Sedan var jag händig. Plugghäst somjag är eller whatever har jag införskaffat mig ett grymt fint och äggformat skrivbord som jag satt och skruvade ihop med pappas vakande öga. Hans kommentar; "Vid sånna här tillfällen skulle vanliga fäder ta över!" menade han nog att mitt hanterande av borrmaskinen såg mycket oroande. Men han poängterade samtidigt att han inte skulle hjälpa till (utan endast titta på) då jag måste lära mig att sätta ihop Ikea möbler inför min kommande flytt (ja, han vill bli av med mej). Så där satt jag, på golvet, och nynnade "Jag hammrar och spikar jag bygger en bil jag sågar och sågar och drar med min fil" som var min favvosång på dagens (delad etta med blinka lilla stjärna) hela kvällen. Stolt kunde jag sedan somna över att inte ha skruvat fel och att jag iallafall satt ihop 3 % av skrivbordet själv.
Dagens reaktion på att Ikea skaparen Ingvar Kamprad inte längre är rikast i världen utan bara ligger på fjärdfeplats; "Ja, han börjar bli lite småfattig."
Take care, if you dare!
Puss, er Idapida
Kommentarer
Postat av: Maria
Hela 3%? Ida, jag är ju fruktansvärt stolt över dig. Det som också som ska kommentares att det går så mycket bättre att arbeta med lite musik. Kanske nynnande fungerar med.
Luuk tackar vi alltid.
Trackback
